Den framstående brittiska historikern Arnold Toynbee talade om att civilisationer hade livscykler. I en individuell livscykel börjar något, utvecklas, mognar och minskar. Toynbee sa att en nybildande civilisation är som ett barn som upplever och provar nya saker. Detta skulle vara en civilisations period av tidig utveckling. Därefter börjar en civilisation att anta de övertygelser som fungerar för den, och när den väl håller fast vid dessa övertygelser, kommer den in i en period av stelhet. Detta liknar att barnet gör alla experimentella saker men sedan kommer upp mot väggen hos en förälder som säger "Så är det" och internaliserar det budskapet.
Men det finns ett problem med denna styvhet: Universum förändras kontinuerligt och dynamiskt. Att försöka hålla fast vid en tro leder till utmaningar som är resultatet av att de inte är tillräckligt flexibla för att böja sig med förändringsströmmarna. Det som är styvt börjar minska.
Civilisationer har alltid kommit och gått. Vår specifika cykel är dock unik eftersom vi inte bara avslutar en civilisation utan vi avslutar också ett fullständigt utvecklingsstadium. Vi har också potential att hoppa in i ett annat utvecklingsstadium, men jag måste betona att vi har potentialen. Vi kan inte säga resultatet. Vi klarar eller kanske inte, och det måste vi verkligen äga. Det betyder inte att vi ska sluta försöka se hur vi kan överleva utan att vi bör vara desto mer aktiva i att försöka göra det.